Högskoleprovet

Mök, en hel lördag åt helskotta. Gick okej, men inte helt bra, skitnöjd med att jag klarade min ärkenemesis matte rätt väl. Landade på 97 rätt vilket var 1.7 med förra provets normeringstabell.

Att beskriva en låt

Crippled Black Phoenix – When You’re Gone

Mmm-kay. Detta fantastiska sammansättningsband (Mogwai, Electric Wizard, Portishead) har lyckats med att spela in ett album med instrument från ye olde viktorianska eran tillsammans med ”vanliga” nutida instrument. Antagligen mest för att de kan, då de är fantastiska musiker. Men det som kommer fram i denna låt är något utöver det extraordinära, mer än det fantastiska. Och precis varför jag älskar musik som får en att göra något så ovanligt som att tycka något. It’s old fashioned, but it works for me.

Lugn inledning med lite strummande på bas och vad som låter som en lyra. Sedan kommer de lugna vokalerna in. Detta är inget av det som står ovan. Mest lite …väntat. Trummorna kommer in och förstärker allt som är bra, men utelämnar det som är dåligt. Hur nu det går till, jag vet inte. Men det är precis det som händer. Men då, då, då. Då kommer bryggan, en aggressivare gura, och en höjning i rösten. Sedan smäller det till, varje uns av känsla som finns i sångarens kropp slår igenom i refrängen. Jag lutar mig stillsamt tillbaka och njuter. Varje ord sitter som en smäck. Extas? Nej. Upplyftelse, njutning, tillfredsställelse? Absolut. Det är helt fullkomligt. Inte perfekt, inte det bästa jag har hört, inte det mest begåvade jag har hört. Men varje känsla tränger igenom alla barriärer som uppstår. Det är något speciellt.

Det trappas ner, man får nästan tid att samla sig, fast inte alls. När jag tror att det ska återgå till det standardiserade så kommer en klaviatur från ingenstans och bär sången vidare. Sedan, utan större förvarning så återgår allt till det förväntade. Till början. Men det är något som inte går att sätta fingret på som lämnar mig med en otrolig känsla av att jag upplevt något. Hur många stycken musik gör det? När ni köper denna skiva, se till att sitta i ett mörkt rum, men volymen väldigt högt. Försök efter det att hävda att jag har fel.

Det går inte.

Länkar:

Crippled Black Phoenix hemsida (se till att kolla vart man köper skivan, man stödjer det man gillar)

CBP MySpace (lyssna fan på låtarna)

Appletini

Min kompis tillika kollega Magnus:

Is that an appletini? Yes, yes it is.

Länk till recept. 

Same shit, different asshole

Nej, jag är inte USA-hatisk. Jag finner bara Bush omåttligt roande och skitläskig. Men jag tänker inte vara sämre än precis alla andra innan mig, så jag länkar till en smålustig bild.

In other related news:

Är det okej att skämta om Hitler och naziTüskland? Jag hävdar ja, många hävdar nej. Säkerligen och annan hävdar att det är åt helvete att dra en jämförelse mellan Bush och Hitler. Men det skiner vi och fnissar lite åt en rolig idé.

Ouh, och en allmänt läcker liten manip:

Av: =n0deal på DeviantArt

Regeringskansliet och fikarasterna

Är jag …cynisk om jag utgår ifrån att när ingen på ett visst departement är nåbar på grund av ”möten” så är det fredagslunken som har slagit till. Möte från 08-09, sedan när man ringer 09.03 så är det fram till 09.40, ringer man direkt efter det så är det fram till 10, för att strax efter 10 vara fram till 14.

 Om jag nu ringer 14.01 så vågar jag nästan ta gift på att de har gått för dagen.

 Hursom så jagar jag de direktiven för kårobligatorieutredningen som fattades beslut om igår. Intressant, neh?

Lägenhetssökande, fantabulöst ostabilt

Okej, jag börjar bli matt på att söka lägenhet. Vi har haft flertalet halvchanser, och några helchanser. Men alltid snuvats på kakan i slutet. Det är irriterande och frustrerande. Men jag slipper åtminstone att reflektera över att jag inte har den blekaste om vad jag ska göra när vi har flyttat upp. Det kan nog vara bra. För om jag skulle börja reflektera över min totala avsaknad av livsplan så skulle det säkerligen leda till flertalet rödvinskvällar med Jason Molina i bakgrunden. En situation som ingen man eller kvinna bör utsättas för.

Dagens bästa köp: What Would Bill Hicks Say? Av Ben Mack.

Bill Hicks är onekligen guden av svart humor, och nog den som gjort störst avtryck på mig under min uppväxt. Tyvärr så gick han och dödde. Boken är ett gäng klipska herrar (och damer? Kanske…)

”Answering the question, what would Bill Hicks say, dozens of commentators imagine the response of the upstart comic to a wide variety of current events, including contributions from Jeff Danziger, Neal Pollack, Robert Newman, and A. L. Kennedy, among others. Original.”

Igår var jag och besökte riksdagen under dagen vilket var väldigt kul. Dock drabbades jag av insikten att jag verkligen, verkligen vill sitta där. Utifrån principen som herr Fridolin en gång använde sig av. Fyra år, när man ger allt. Och inte satsar på 4+4 år så att man håller sig i skinnet för att passa in. Jag vill stå där uppe och skrika på alla jävla idioter som vill sätta min integritet i vågskålen mot nationell säkerhet och bevaka min mail. Säkra, bredda inte era kartofflar!

Jag vill skriva motioner baraföratt, och vara ute och brandtala om hur viktigt det är med ett brett engagemang. Men jag vill inte bara göra det i Växjö, eller Falun, eller Stockholm. Utan överallt. Men det innebär per princip att jag måste sortera in mig i ett partipolitiskt fack. Något som gick käpprätt åt helvete efter mitt försök med Fp som slutade med att jag bad dem fara åt helvete.

Nä, jag undrar hur det hela kommer sluta. Men nog sög det till i maggropen

Stockholm you say?

Ah, helgen är över och nu börjar veckan.

Resan norrut inleddes med att jag och Emmy träffade Goran vid Adamo Kolgrill och sedan gick till Oliver Twist där det avnjöts amerikansk öl. Mycket trevligt och aldeles lagom dagen innan jag skulle arbeta. Vid 22-snåret så gick vi vidare till vårt numra utnämnda stammishäng Papa Gallo i Götgatsbacken, varpå det blev massvis med öl. Något som låg till grund för en särskilt jobbig morgon dagen efter då jag släpade upp mig för att gå på öppna intervjuer inför valet till SFS Presidium.

Det funkade helt okej och var rätt intressant, även om jag glömt att ladda den bärbara varpå jag satt lite utmobbat längst upp i salen, ungefär 10 stolsrader bort från närmaste kårmupp. Men så kan det gå.

Kvällen avnjöts på Ulriksdals Wärdshus, där mormor skulle firas inför den stundande 80-årsdagen. Det var fanimej helt toktrevligt. Maten var fantastisk, det var trevligt sällskap, det var inte för långt och inte för kort. Riktig toppenkväll på alla sätt och vis.

I går, söndag, så begav jag och Emmy oss ut till Tensta för att kolla på en presumptiv lägenhet. Men fan. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte bo i Tensta. Det är inte så jävla trevligt helt enkelt. Direkt ifrån Tensta åkte vi till Söder och gick och strosade runt samt avnjöt en Souvastallrik på Södermalmstorg. Det är en …viss skillnad i de båda stadsdelarna.

Men… i helvete!

Mök. Min blogg hävdar nytt utseende och jag kan inte få tillbaka det gamla ännu. Har tappat bort filen…

Återkommer i ärendet.

E: Eller jag vettifan, det kanske är lite roligare såhär. Eller?

Janbanan och intresseorganisationen

Uhuhu, hur oväntat var detta?

Jag funderade lite på hur jag skulle lägga upp blogginlägget, och kom fram till att nu ska det dissekeras lite, for fun.

”En rosa glass med glittersmink instoppat i pinnen får Sveriges Konsumenter att ryta till.
– Jag ifrågasätter att det finns en efterfrågan, säger generalsekreteraren Jan Bertoft.”

Efter glass på sommaren? Med glitter? Come on Janne din lilla buse. Inte nog med att barn kommer hänga i sina föräldrars hasor för att få köpa den. Varenda lilla emotönt this side of den norska gränsen komma köpa den lite i hemlighet för glittrets skull. Dessutom kommer jag köpa den för att jag har alltid ett intresse av att spiffa upp vardagen med lite glitter.

 ”GB tycker att glassen signalerar ”sommarkänsla”, ”stjärnstatus” och ”discokänsla”.”

 Bullshit.

 Jag lägger som sagt var inga direkta negativa värderingar i att marknadsföra en glass till en så specifik målgrupp. Det är trist. Men det är inte horribelt och avskyvärt. Men ljug fan inte om det.

” Sveriges Konsumenter använder ett annat ord: Könsschablonisering.”

 Byt ut kön mot målgrupp så är det helt plötsligt inte så hemskt. Jag anser verkligen inte att det är ett problem att målgruppsanpassa en produkt så jättetydligt som har gjorts här. Det är trist, jawohl. Men inte fel per s. Nu tycker säkerligen folk att jag är jättehemsk som står bakom en stereotypifiering av småflickor. Må så vara. Men jag ser verkligen inte varför det är så problematiskt, då det rätt uppenbart (i mina ögon) att det inte handlar om stereotypifiering. Utan att någon klipsk marknadsförare på GB inte tycker att de har en produkt som tilltalar just småflickor, och då hittat ett format som man tror tilltalar småflickor. Det är inte GB’s ansvar att göra på något annat sätt. Inte heller tycker jag Sveriges Konsumenter ska lägga sig i.

”Enligt organisationen behöver vi inte ännu en produkt som förstärker fördomarna om vad det innebär att vara pojke och flicka. – Speciellt när det gäller en så pass neutral produkt som glass, säger Jan Bertoft som alltså tvivlar på att konsumenterna vill ha en produkt som ”Girlie”.”

 Glass som koncept är neutralt, ja. Men marknadsföring är det inte, och har mig veterligen aldrig varit det heller.

 ” Sveriges Konsumenter är en partipolitiskt obunden samarbetsorganisation som vill verka för konsumenternas intressen.”

 Uhuhu.

 Men! Detta är glassens innehållsförteckning:

”Hallonglass och överdrag med hallonsmak (24%) och sockerpärlor (0.8%). Koncentrerad skummjölk, vegetabiliskt fett, hallonjuice framställd av koncentrat (20%), socker, glukos-fruktossirap, vasslepulver, emulgeringsmedel (E471, sojalecitin), rödbetsjuicekoncentrat, stabiliseringsmedel (E410, E407, gelatin), citronsyra, arom, färgämne (E120, E173). O.B.S. Kan innehålla spår av nötter och jordnötter. Glitter: 0,2g. Polethylen Terephtalat, Aluminium, Polyurethan Symbol bäst före 18 månader.”

Så extremt äckligt att Sveriges Konsumenter snarare borde engagera sig i att informera om hur jävla mycket onyttigt som småflickor kan få i sig om de äter glassen istället för att försöka hamna på Aftonbladets löp som någon form av intressant intresseorganisation.

Så Jan, informera om sojelecitin eller något emulgeringsmedel istället för att skaffa dig billiga politiska poänger.

Puh…

Jag är ordförande i valnämnden i år. Vilket innebär att jag anordnar kårvalet.

För de flesta som pluggar är kåren någon grå …tingest som lever sitt liv vid sidan av resterande studentliv. Detta innebär en massa härliga saker som att folk skiter i mitt arbete generellt och specifikt just kårvalet. Idag var dagen som var kandideringsstopp, aka lämna in sin kandidering till sagt kårval och efterföljande kårfullmäktige.

Tyvärr kan jag inte tillkännage några siffror, men idag är helt plötsligt en mycket mindre jobbig dag.

Det svenska våldet bättre än …invandrarvåldet?

Okej, det finns taskig retorik och vettig retorik. Men när man skalar bort det hela så återstår ändå en kärnfråga.

Men först, lite bakgrund. Ulf Kristersson, socialborgarråd i Stockholm Stad vill ta till med hårdhandskar mot hedersvåld. Ni vet när familjemedlemmar hällar kokande olja på andra familjemedlemmar för att de har gjort någonting som upprör.

Kristersson slänger sig med extremt klantiga uttryck som: ”Alla som väljer att bosätta sig i Sverige måste ­förstå vilka värderingar som råder här”

Typiskt klipskt av en politiker i dagens PK-samhälle, neh? Sakfrågan är vettig, mindre våld till folket. Men när man börjar profilera våldet utifrån kultur, oavsett sakfrågans riktighet så är man körd. Detta borde verkligen ett borgarråd veta. Så jag ställer mig nästan frågan om hur mycket detta är en fråga som drivs av Herr Kristersson utifrån ett behov eller utifrån hur mycket mediatäckning det får. Jag hoppas att han bara är lite klantig i ordvalen. Det sagt så stödjer jag honom i sak. Det kan aldrig vara en ursäkt från Sveriges lagar att brottslingen har en annan kulturell bakgrund. Men jag hade nog valt mina ord i detta sammanhanget på ett annat sätt än Kristersson.

 

Hursom, hursom. Värderingen bör inte ligga i vilken typ av våld som är mest prioriterat, utan snarare att man vill bli av med alla former av våld. Vilket i sig innebär att man måste rikta satsningar, i detta fallet mot den typen av våld som sker innanför hemmets dörrar, mot kvinnor, med familjens heder som slagträ. Är det verkligen någon som har något emot det?

 

Lite länkar:

http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_14849642.asp

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14847945.asp

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14847996.asp

 

 

Könsnischad glass – Nogger Black mk.II

En glass för flickor – Nalin Pekgul förfasas. Girlie är namnet, rosa är färgen.

Jag skiteri, inte något konstigt med att marknadsförare försöker sig på något så ohyggligt som att ta fram produkter som …tilltalar olika delar på marknaden. Jag är inte heller speciellt förvånad över att om man ska ta fram en glass specifikt för målgruppen yngre tjejer att den är rosa och glittrig. Mest för att jag bara tror att det säljer mer till den målgruppen än, säg, en grön glass med en fotboll på. Märk väl att ingen protesterade nämnvärt mot fotbollsglassen, eller varför inte den nya glassen Pepe (för lakritsälskare). Jävla fjös.

Hursom vill jag ha den. Jag menar – glitter i en tub! Rawk on.

Folk som kan rita är äckliga

Som sagt, folk som kan rita är äckliga.

Clutch – From Beale Street To Oblivion

Okej, första lyssningen. Kan säga att budgetarbete är fan så mycket roligare med Clutch. En av de sakerna jag gillar mest med Clutch är deras texter, så har kommer en genomlyssning utan att jag egentligen hinner med det.

…let’s do it. Förstgenomlyssningsrecension:

1: You Can’t Stop The Progress

Det är tunggung (tungt gung) för hela slanten. Clutch gör sig igenkända, men… vad har hänt med guran? Den har blivit ÄNNU bluesigare (detta är ett ord minsann…). Gött. Riffet under refrängen är ordentligt och klassiskt Clutch. Refrängen är är bara …bra. Så.

2: Power Player

Jag hoppas att det är meningen att första låten ska låta likadant. För guran låter banne mig precis likadant. Vilket såhär direkt efter varandra inte är så skoj. Fallon kommer inte igång under denna refrängen heller på sådantdär klassiskt Clutchmaner.

…eller okej. Nu kom det igång. Men kanske lite väl sent i låten.

3: The Devil & Me

SÅ SKA DET LÅTA! Introt låter som att det kunde ha legat på den fantabulösa skivan Blast Tyrant. Fantastisk låt. Jag kan inte säga mer. ”I’m goin’ back to Tenneesee” fuckers.

4. White’s Ferry

Oh. Oh mi godly. Blues i Clutchstil = fantastiskt. Min förhandsfavorit till bästa spåret på skivan. En riktig klassiker har jag bestämt. Om de inte hade slängt in det där …ljudet 2.30 in, bad choice. Sista halvminuten är magisk.

5. Electric Worry

Jag har nu smält och är övertygad om att denna platta kommer klara sig i längden mot deras andra plattor. And that’s saying a lot.

6. One Eye Dollar

Nejnejnejnej! Vad är detta? Uschiamej. Den börjar som en öroninfektion och fortsätter som en hjärnhinnesådan. Blä. Underkänt. Tur att den var kort.

7. Child of the City

Nuså, tillbaka till något vettigt. Det jag hinner snappa upp och sätta i relation säger mig att texten är riktigt finurlig, och musiken stödjer det. Inte lika piratförbannat som de brukar vara, utan lite lugnare och kontrollerat. Men inte på ett dåligt sätt – min gissning till trots. Mer än godkänt.

8. Rapture of Riddley Walker

Jag kan inte sätta fingret på det, men detta är ingen direkt favorit. Clutch har alltid varit mer eller mindre kontrollerat kaos för mig, men detta är helt enkelt för mycket …uhh… fyrtakt eller något. Den fastnar inte och känns slätstruken.

9. When Vegans Attack

Bäst titel någonsin? Möjligt, möjligt.

Bluegrass! Fuckin’ bluegrass! Fast med dist och Fallon! Muhaha! Skitbra.

10. Opossum Minister

Otrolig refräng. Rätt platt låt i övrigt. Det är aldrig bra när jag inte har mer att säga än så. Samtidigt finns det något som gnager på mig och säger att detta kan bli min favoritlåt i slutändan.

11. Black Umbrella

Slidegura är alltid bra. A-l-l-t-i-d. Riffar som Clutch, sjunger som Clutch, svänger som Clutch. Mye bra.

12. Mr. Shiny Cadillackness

Mer pastoralt än Burning Beard! Jag känner mig uppläxad av Fallon, och djupt djupt lycklig.

Clutch har gjort det igen, och gjort det bra. Några låtar är helt enkelt inte bra, men för en första genomlyssning så är jag inte missnöjd. Två års ångestfylld väntan gjorde detta till ett stort ögonblick för mig. Men nu är det klart, och jag är nöjd. Clutch är lika bra som jag tror.